Lyssna på marschen.se
Marschen för tillgänglighet: FörstasidanArkiv - tidigare års marscherMarschen 2008Tal 2008 > Hans Filipsson, initiativtagare och koordinator för Marschen för tillgänglighet

Hans Filipsson, initiativtagare och koordinator för Marschen för tillgänglighet

Vid Mynttorget, slutmålet för Marschen för tillgänglighet i Stockholm den 24 maj 2008, höll som vanligt marschens koordinator och initiativtagare Hans Filipsson ett tal. Läs talet här.

Det är med blandade känslor jag står här idag. Idag har vi för sjätte året i rad genomfört en marsch för att otillgänglighet ska klassas som diskriminering av personer med funktionsnedsättning. Det har vi gjort tillsammans med människor i nästan 20 städer runt om i Sverige. Det är stort, det är enormt! Det visar att missnöjet med samhällets sätt att behandla människor med funktionsnedsättning växer. Vi är en stark och kraftig röst som står enad i kravet på att inte längre diskrimineras.

Men det är också sjätte året i rad vi får höra de vackra orden från politiker. Vackra ord som när det kommer till kritan inte betyder så mycket och stämmer väldigt dåligt med hur det faktiskt ser ut i Sverige 2008. Detta vet alla vi som dagligen utestängs i Sverige. Vi vet hur det är att vara ”den där” som det alltid medför krångel och besvär för, ifall vi ska delta eller komma in. Vi vet hur det är att inte kunna åka med kollektivtrafiken och istället tvingas samåka med en dåligt fungerande Färdtjänst. Vi vet hur det är att inte kunna komma in i affärer, butiker, caféer, restauranger, biografer, barer och myndigheter. Vi vet hur det är att utestängas, vi vet hur det är att diskrimineras.

Ett typexempel på otillgänglighet är den byggnad som ligger bara ett stenkast härifrån – Sveriges riksdag. I förordet till kortversionen av den så kallade Handikappropositionen - Från patient till medborgare - från maj 2000 skriver dåvarande socialminister Lars Engqvist redan i ingressen till förordet:
"Handikappolitik handlar om allas rätt att vara medborgare - att kunna vara delaktig. Att få komma in genom samma dörr som alla andra - att inte vara hänvisad (till) ingången genom lagret".

Det här låter ju väldigt fint. Men hur ser det ut vid själva riksdagen? Jo, huvudentrén till riksdagen förblir alltjämt otillgänglig. Det är en trappa upp till den, det saknas dörröppnare och trappan är inte kontrastmarkerad. Detta gör att tjänstemän, statsbesök, journalister och andra som vill besöka riksdagsledamöter måste gå in genom allmänhetens entré om de har en funktionsnedsättning. I dagsläget finns det inga riksdagsledamöter som använder rullstol, men om det skulle göra det skulle de också behöva gå in genom allmänhetens entré där en särskild ”handikappentré” skapats.

”Ni kommer ju åtminstone in”, kan man tycka. Men Riksdagen är otvivelaktigt en av de främsta symbolerna för Sverige som ett demokratiskt land. Hur kan Sveriges beslutsfattare förvänta sig att andra i samhället ska tillgängliggöra sina verksamheter om man inte ens själva gör det? Det tyder på bristande intresse, insikt eller rentav nonchalans.

Den 4 juni kommer den nya diskrimineringslagen att tas i riksdagen. Det finns positiva delar för oss i den:

  • Skyddet mot diskriminering av personer med funktionsnedsättning utökas till även gälla hälso- och sjukvården, socialtjänsten, socialförsäkringssystemet, färdtjänst och riksfärdtjänst.

  • Arbetsgivare samt utbildningsanordnare inom högskolan kommer också att omfattas av skyldigheter i fråga om stöd- och anpassningsåtgärder för personer med funktionsnedsättning i samma utsträckning som enligt nuvarande lagar.

  • En diskrimineringsersättning ska utgå till den som diskriminerats och avsikten är att nivån på denna ska bli högre än dagens skadestånds futtiga nivåer.

    Men otillgänglighet, den för oss viktigaste frågan och den i särklass största orsaken till att människor med funktionsnedsättning diskrimineras i Sverige idag, blir inte diskrimineringsgrund! Förslaget lyftes ur lagstiftningen med motiveringen att det ”saknas underlag”.

    Detta är för det första inte sant. Frågan har utretts sedan 1989. Nu senast har den parlamentariska Diskrimineringskommittén utrett frågan i fyra år innan den i februari 2006 föreslog att bristande tillgänglighet skulle utgöra grund för diskriminering.

    För det andra, om regeringen inte tyckte att underlaget var tillräckligt, varför tillsatte man inte genast en snabbutredning när man fick regeringsmakten hösten 2006? Varför tillsatte man inte i opposition en intern utredning redan när förslaget kom i februari 2006? I opposition visade man ju gång på gång att man var för att klassa otillgänglighet som diskriminering.

    Detta och den senaste veckans mediala rapportering tyder inte på något annat än att frågan har låg prioritet hos nuvarande regering.

    Så sent som i onsdags denna vecka intervjuades integrations och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, vars departement är direkt ansvarigt för diskrimineringslagstiftningen, i P1:s program Plånboken. Bland annat kallade hon enkelt avhjälpta hinder för "uppenbara hinder" och menade – och jag citerar –

    "Att innan tiden har gått för när kommuner och andra ska åtgärda de mest uppenbara hindren, att redan då börja lagstifta om diskriminering blir inte riktigt rätt. Så att vi har inte missat någon deadline. Den tiden som är aktuell för en eventuell lag är i så fall 2011." och "Tillgänglighet borde vara möjlig redan 2010."

    Så dålig är alltså kunskapen och insikten på regeringsnivå! Trots att samtliga aktörer på området för länge sedan konstaterat att målet 2010 är omöjligt att nå har detta undgått integrations- och jämställdhetsdepartementet. Man har inte förstått att det bara är enkelt avhjälpta hinder som ska åtgärdas. Uppenbara hinder, som det vid riksdagshuset, behöver inte åtgärdas enligt denna otillräckliga lagstiftning. Inte heller har man förstått att en lagstiftning har preventiva och attitydförändrande effekter. Att klassa otillgänglighet som diskriminering skulle vara ett tydligt ställningstagande för vår rätt att delta och ta del av samhället. Det skulle ge oss tyngden av lagen i ryggen och ett effektivt verktyg mot diskrimineringen i handen.

    Sanningen är den att det enda verkningsfulla som kan sätta fart på tillgängliggörandet av Sverige är att klassa bristande tillgänglighet som diskriminering av personer med funktionsnedsättning, och det i en lag som ger enskilda och organisationer möjlighet att utkräva kännbara straff och skadestånd. Erfarenheten visar att lagar utan sanktionsmöjligheter inte blir annat än papperstigrar, för hur kan man annars förklara att samhället ser ut som det gör trots lagen om handikappanpassad kollektivtrafik från år 1979 och att plan- och bygglagen sedan 1966 innehåller bestämmelser om tillgänglighet?

    Avslutningsvis ska vi dock inte låta oss nedslås av att vi troligen inte får vad vi vill ha denna gång. Marschen för tillgänglighet har idag visat sig vara större än någonsin och vi ska se denna dag som ett bevis för att stödet för vår fråga är stort och växer för varje dag.

    Även om svensk lagstiftning inte klassar det som diskriminering än, är det tveklöst att otillgänglighet är diskriminering. Vi ger oss inte förrän vi har fått en lagstiftning.
  • Marschen för tillgänglighet
    Plusgiro: 1385875-8 Org.nr: 802419-4741

    Fatal error: Uncaught Error: Call to undefined function mysql_connect() in /home/iyl1e01/public_html/webinclude/dbconnect.php:7 Stack trace: #0 /home/iyl1e01/public_html/webinclude/funktioner.php(11): include() #1 /home/iyl1e01/public_html/webinclude/textinclude.php(18): rum_sqlquery('SELECT * FROM a...') #2 {main} thrown in /home/iyl1e01/public_html/webinclude/dbconnect.php on line 7
    Om hemsidanCreeperMediaCreeper