Forum

Tack igen, ja jag vet, men jag tycker inte det ger mig något att spring hos en psykolog. Han/hon kan inte svara på mina frågor ändå.
Det finns bara en person jag vill tala med och som kan ge mig alla svaren jag vill ha. En enda person bara som kan hjälpa mig att förstå detta. Men tyvärr så får jag inte det av denna person, han är inte (tillgänglig).

Det är sant som du skriver, man skall aldrig leka med andras känslor. Är man inte intresserad av något mer då markerar man det noga, och kan tala om det också innan det går så långt att det har gått närmare två år och stora förhoppningar och drömmar blir för starka. I stället för att bara uppmuntra mer och mer. Desto mer jag själv visade, och talar om hur mycket jag tycker om honom, desto mer uppmuntrade han mig. Han har orsakat stor smärta, saknad, tomhet i mitt hjärta och själ. Men det struntar han i. Jag hade kunnat göra vad som helst för honom, jag älskade honom exakt som han var.

Jag ville bara tala om hur vem som helst, när som helst kan drabbas av vad som helst som orsakar att man tvingas leva begränsat. Någon annan kan orsaka det, man kan råka ut för olyckor, sjukdomar med mera. Jag tycker att alla borde tänka på hur de behandlar sina medmänniskor. Så som man själv vill bli behandlad måste man själv behandla andra.

du är säkert stark och det är riktigt att man lär av sina misstag - men samtidigt tycks du känna dig osäker och det är den styrkan man kan få genom samtal med en förståndig psykolog eftersom det är i ditt innerstas djup som du har sår, som tycks vara svårläkta. Hur kunnig man än är så kan det vara svårt eftersom såren finns i ditt undermedvetna. Och ditin är svårt att nå själv. Man ska aldrig leka med känslor!

Tack, jo då jag vet exakt vad det handlar om. har fått gratis hjälp från landstinget för några år sedan efter att jag legat på akutens intensivvårdavdelning. De hade daglig kontakt och ringde mig varje morgon och kväll för att kolla upp hur jag mådde och ifall jag levde. Jag avsade mig all hjälp från psyk för ungefär ett par år sedan, eftersom de inte kunde hjälpa mig mer. De sa att jag var så fullt medveten om hur jag skulle bearbeta och hantera min panikångest på egen hand att de inte kunde ge mig bättre hjälp än den jag gav mig själv redan. Och jag är ändå mycket stark för hela tiden har jag tagit hand om mina barn på egen hand. Det finns ingen som kan klandra mig då det gäller mina barn. De är skötsamma, springer aldig ute på kvällar och nätter. De verken röker eller dricker. De sköter sina skolor och har bra betyg. Så fast jag har varit så fruktansvärt deprimerad så har jag klarat av att ta hand om mina barn.

Nja detta med andligt, jag håller på mycket med sånt. Jag arbetar när jag mår bättre på en tarotlinje som medial vägledare och tarottydare. Detta att hjälpa andra människor som har det jobbigt och går igenom traumatiska kriser känns mycket betydelsefullt för mig. Jag kan släppa mina egna sorger och koncentrera mig på andra i stället. Skall man jobba med detta så är det stor fördel att man har egna stora erfarenheter om vad det innebär att gå igenom traumatiska kriser. Jag har läst psykologi också. Jag mediterar rätt mycket innan jag börjar att jobba.

Ja då det gäller män vill jag inte ha någon just nu i alla fall. Jag har inga problem att få en man, jag ser bra ut och har en hel del beundrare som uppvaktar mig stup i kvarten, så utan man behöver jag knappast vara. Men blir man förälskad i någon så vill man inte ha någon annan hur snygg och attraktiv någon annan än är, och hur mycket han än uppvaktar en. Men å andra sidan så träffar jag en annan man nu som är snäll och gullig, fast jag vill inte inleda något fast, jag vill inte bli sviken igen.

Men att få ångestpanik kan drabba vem som helst, när som helst. Jag led aldrig av detta tidigare, och när jag trodde att den jag blev förälskad i menade allvar så försvann det och jag levde normalt igen. Men när jag insåg att han bara hade drivit och lekt med mina känslor och han dessutom inte trodde på mig, utan drog egna slutsatser som inte stämde, och han vägrade att ta reda på sanningen. Då kändes det så fruktansvärt maktlöst att han inte gav mig en chans att nå fram till honom. Då kom ångesten tillbaka, både den förra smärtan och den nya. Det var som dubbla slag. Jag hann ju knappt att återställa mig efter de 4 år då jag levde i detta vakium innan nästa chock kom. Denna man fick mig att skratta igen, sluta att gråta som jag hade gjort dagligen under 4 år. För första gången på 4 år kunde jag skratta och le. Han gav mig förhoppningar med allt han sade och gjorde mot mig, han gjorde mig glad igen. Inte för att han var den snyggaste och den enda som uppvaktade mig, men jag blev förälskad i något vackrare hos honom. Jag talade om flera gånger för honom vad jag kände och att jag inte ville att han skulle fortsätta att stöta på mig om han inte ville något mer. Men han fortsatte ändå, i närmare två år flörtade han och stötte på mig öppet inför andra. Inte konstigt att man sen får en chock när han bara vänder ryggen mot mig. Det är ofattbart att någon kan vara så grym och elak och leka med någons känslor under så pass lång tid. Nu är jag där jag var innan jag träffade honom, med några extra knivar i mig bara. Jag önskar honom ett bra liv, men jag hoppas ändå att han innerst inne är medveten om vilken smärta han har tilldelat mig. Hur fruktansvärt illa och orättvist han har behandlat mig. Hur elak och grym han har varit mot mig, för jag älskade honom fruktansvärt mycket, mer än jag älskade mina barns far.

Tack Kjell för att du läst vad jag skrivit och din förståelse för andra människor. Kram till dig.

Att bli sviken är inte lätt. Den lilla erfarenhet jag har är trots allt att ta medicin, tala med någon spykolog ex. inom S:t Lukasstiftelsen, meditera, avspänning avslappning för att lära sig tro på sig själv. Vänta med att söka nya manliga vänner tills du är mera säker på dig själv. Ödsla din kärlek på dina barn för de behöver dig.

Jag funderar över om panikångest ingår i funktionshinder?

För ca: 7 år sedan så stack min man och lämnade mig med mycket små barn. Jag fick en enorm panikångest, och kunde inte gå ut. Jag låste in mig, skaffade dörrkedja, titthål i dörren. Drog ner vid alla fönster, drog ur telefonjacket. Kunde inte gå till affären, och höll de lite större barnen hemma från skolan. Jag fick ju ringa sen till skolan och förklara situationen efter någon vecka. Jag försökte ta livet av mig och höll på att lyckas med det, fick ligga på intensiven. Att jag överlevdevar var ett under. Sakta men säkert lyckades jag kämpa mig igenom allt detta utan medicinering.

4 år tog det att komma över det värsta. Då träffade jag en man och jag vågade tro på framtiden igen och se ljust igen. Men jag var livrädd att han bara drev med mig. Har man blivit så sviken som jag har blivit så är man rätt negativ och säger och gör saker man kanske inte menar bara för att man är rädd att bli sviken och sårad igen.

Efter att han flörtat med mig närmare ett par år så vände han ryggen åt mig och bad mig dra åt helvete, utan egentlig anledning, annat än att han var upptagen förstås. Men ändå var det han som flörtade med mig hela tiden från början, och gjorde allt för att vinna min uppmärksamhet. Men då jag besvarade honom då var leken inte rolig längre tydligen.

Detta gjorde att jag fick tillbaka panikångesten. Jag måste tvinga mig till att göra saker. Har börjat en teckenspråkskurs för att repitera teckenspråket, bara för att jag är rädd att jag skall fastna hemma och bara sitta och gråta hela tiden, och kanske lyckas den här gången att ta livet av mig. Mina barn behöver mig fortfarande. Jag kunde inte fortsätta mina andra studier längre och slutade, men måste ändå göra något för att orka leva. Men samtidigt är det svårt att leva så här begränsat och vara beroende av bilen. Jag kan inte röra mig fritt överallt. Jag kan inte stå i köer, kan inte vara i folksamlingar för länge. Jag kan inte ta mediciner heller eftersom jag är beroende av bilen. Har tagit medicin vid ett par tillfällen, men ena gången så körde jag på enkelriktade gator med mera, så jag insåg att mediciner var inte bra då man skulle köra bil.

4 år led jag, när jag väl kom tillbaka till livet så blev jag åter sviken och lurad. Nu är det över ett år sedan det hände. Och personen har bara vänt ryggen mot mig, och besvarar mig med enbart tystnad, efter allt han gjort mot mig, inte ens en ursäkt eller något kan han ge mig.

Jag lovar, att leva med denna panikångest är att leva mycket instängt och begränsad. Planerande är ett måste för allt man skall göra. Man är rädd för att börja gråta helt plöttsligt när man är ute bland folk. Man kan börja gråta för allt och ingenting. Jag som annars aldrig gråter i vanliga fall. Jag vet aldrig vad som händer nästa dag, om jag orkar leva en dag till. Tankarna skrämmer mig då man börjar fundera över snabbaste och smärtfriaste sättet att avsluta livet på. Tankar jag inte vill tänka men som bara dyker upp. Jag har till och med fått tala med mina barn nu som är rätt stora om detta, och att ifall jag skulle försvinna så vet de varför, jag vet ju inte själv om jag tappar kontrollen över tankarna. De är medvetna om hur det är att leva med denna sjukdom/handikapp. Men de är ledsna över att någon drev med mig så jag fick tillbaka det. De såg hur lycklig och glad jag var, hur jag började leva och få livslusten tillbaka då jag trodde på att den här mannen menade allvar. Nu ser de mig åter ledsen och hör mig gråta hela nätterna.

Det är hemskt att en enda person skall kunna förstöra en annan människas livså här. Kanske till och med se till att tre barn blir utan en mor. Bara för att han vill känna sig attraktiv och leka en elak grym lek med någon som rätt nyligen har gått igenom en svår traumatisk kris. En ursäkt hade varit det minsta han kunnat ge mig.

I min syn på det hela så är panikångest ett handikapp. Man är begränsad, och samhället är inte byggt för de som har panikångest. Det finns snabbkassor i vissa affärer, men tyvärr kan man inte stå i en kö med mer än tre personer framför sig då man mår som dåligast. Och har man handlat mer varor så är det bara att ställa sig i de långa köerna ändå. Men då får man lämna vagnen och gå därifrån bara, för man kan inte stå i kö. Idag är det fler än man tror som lever med panikångest. Detta är ett dolt handikapp många gånger.

Jag ville skriva och tala om hur panikångest kan uppstå, och hur det är att leva med detta.

Det vore intresant att höra andras erfarenheter av era handikapp. Hur det är att leva med det, vilka tankar ni lever med för era handikapp. Vad ni tycker skulle ändras för att underlätta era liv?

Hej Jeanette!

Det är verkligen jättebra att ni och andra engagerar er i informationsspridningen om marschen. Tyvärr är det inte alltid så lätt att få människor att göra det. All heder åt er!

Släng gärna iväg ett mail till mig och berätta vad ni gör/gjort lite mer detaljerat.

Hans

Följande exempel på insändare till olika dagstidningar:

Höör 2005-01-29

Du rullist eller rollatist, som älskar fjällvärlden har nu din chans att komma ett litet stycke ut i den. Vid Storulvåns fjällstation har man byggt bryggor och plattformar så man kan komma ca 1 km ut i fjällvärlden från fjällstationen räknat. När min son och jag var där i september 2004 och gått ett litet stycke stod där en övergiven rollator. Vi började leta, kanske hade någon ramlat. Efter en stund kom en äldre kvinna stödd på en armbågskrycka. Hon uttryckte sin glädje över att åter kunna komma, om än endast en liten bit men ändå ett stycke ut i fjällvärlden. ”Jag har vandrat stora delar av mitt liv i fjällen, nu har denna fantastiska satsning gjort att jag kan fortsätta livet ut med rollator och käpp.” Vi gick vidare utifrån hennes rekommendation och fann att även en rullist tog sig bra fram. Heder åt dem som skapat denna möjlighet!

Storulvåns fjällstation finner man till vänster om E14 mellan Ånn och Storlien i Jämtland. Först ser man Snasahögarna och en gudomligt vacker fjällnatur innan man når fjällstationen.

Den som inte har möjlighet att komma så långt upp kan kanske uppsöka Bjevrödsdammen där man gjort en liknande fantastisk anläggning i en underbar natur. För första gången i min sons 43-åriga liv kunde han ”gå” rulla på vattnet. Man åker på väg 13, mellan Höör och Hörby vid Ludvigsborg tar man av mot S. Rörum. Skylt visar ner mot dammen. Den som vill fiska måste ha köpt fiskekort. Förbered er – vi går mot vår!

Kjell Winberg, Höör
Styrelseledamot DHR Ängelholm

Jag känner några som gör så gott de kan. För mig personligen anser jag det vara varje människas plikt att göra samhället tillgängligt för alla dess innevånare så att alla ska kunna leva ett värdigt mänskligt liv.

Ja någon måste ju börja.=)

Jag har gjort lite insatser också och lagt ut länkar lite här och där på olika sidor. Dövas nätverk tyckte att det var bra att meddela alla där om marschen när den blir av, när jag frågade dem om de kunnde lägga ut en länk.

Ha en bra helg Hans, och alla andra.

Hej!

Det är jätteroligt att se att det blivit lite mer fart här på klotterplanket tack vare Jeanette och Kjells utbyte av tankar.

Vill också passa på att tacka dig för den tid du lagt ned, Kjell. Min och ledningsgruppens förhoppning är att fler ska engagera sig som du gjort.

Hans Filipsson
Koordinator Marschen för tillgänglighet